• Datum: 31-10-2016
  • Recensent: Dan Kronqvist
  • Media: Hufvudstadsbladet
  • Bok: Vers för närsynta öron
  • Författare: Henrik Huldén

Henrik Huldén, Gromit för dagbokssidans läsare, hör till dem som högtidligen struntar i att rimmad vers sägs vara passé, och det är ju bra. Tycker man om ord kan det vara trevligt att sortera sin samling så att den ser tilltalande ut.

I sin andra samling av verser ur Hufvudstadsbladet och tidskriften Språkvård kommenterar Henrik Huldén en mängd händelser och fenomen i världen och vardagen, och han gör det på alltid lika spänstiga versfötter.

Behärskar man många klassiska versmått vid sidan av de julklappsrimmande trokéerna blir den rimmade versen ingen direkt begränsning, snarare en inspiration. Henrik Huldén vågar sig också på limericken, något som alltid brukar lockar fram reaktioner av typen "fel släckt" eftersom åsikterna om den äkta limericken är så besynnerligt många och starka.

"Kan man bo så här långt ifrån hemma?"

hörs en femårings tydliga stämma.

Och en femåring vet

säkert inte att det

är ett stort filosofiskt dilemma.

Versen som uttrycksform är i mångt och mycket en livshållning, men för många har den sedan länge trängts ut ur vardagen till de bortre hörnen av uppsittarkvällar och enstaka födelsedagar, bröllop och begravningar. Därför har dagsverserna i pressen inte minst det ansvarsfulla uppdraget att hålla den rena ordglädjen levande. Rimmad vers är strängt taget bara ett lite mera disciplinerat sätt att uttrycka sig, och har man livet och verkligheten i fokus blir resultatet ganska gränslöst.

Lära, fatta, kunna, veta,

andra klass och åtta år.

Leka, spela, bearbeta,

tusen snabba sidospår.

Femti. Insikt och begrundan.

Mogen hjärna kan förstå.

Felbesluten viker undan.

Vishet börjar hälsa på.

Varför blir man glömsk just då?

Huldén nämner Stig Dagerman, Alf Henrikson och Tage Danielsson som inspirationskällor, men glömmer inte sin tidigare Dagbokskollega Bez, Benedict Zilliacus. Ibland tycker jag också att han delar en del tonfall med Marcella, Margareta Norrmén, som under en lång tid var ansvarig för hela Dagbokssidan och ofta skrev verserna själv.

Henrik Huldén lyckas kombinera sin tankeflykt i nuet med ordentligt grundad klassisk versbyggnad och både rim och reson. "Utan det vi känner kan vi inte tänka klart", som han avslutar en av verserna.