Finlands sydkust
(2003/11)

  Christoffer H. Ericsson
ISBN: 952-5045-15-3
Rek. pris: Slutsåld
Bindning: Hft.


I boken Finlands sydkust behandlar Christoffer H. Ericsson skärgårdsleden från Stockholm till St. Petersburg ur kulturhistorisk synpunkt. Denna bok ger helt nya perspektiv för dem som rör sig i dessa leder. Texten får liv genom de många bilderna som både har anknytning till i dag och äldre historia.
Leden från Stockholms yttre vatten över Ålands hav till Åbo respektive Hangö och Helsingfors samt vattnen längre österut är i stort sett oförändrad sedan Vasakungarnas tid. Den har således i århundraden varit den viktigaste kommunikationsleden mellan rikshalvorna under de isfria månaderna. Postrote-rutten över Ålands hav tjänade aldrig gods- eller persontransporter. Endast i särskilda fall, t.ex. när det var fråga om kronans kurirer. Under Sveriges många ryska krig var huvudleden längs Finlands sydkust föremål för angrepp och inbrytningar p.g.a. viktiga transporter.
Den långa sydkusten var under sen järnålder troligen helt obefolkad. Vikingarnas österväg, “Austrwegr“, följde kusten ostvart. Speciellt den nyländska sträckningen, kallad "Bålagårdssida" i isländska texter, uppfattas såsom öde. Om “Austrwegs“ sträckning är föga bekant, men det s.k. “danska itinerariet“ (en dansk kyrkomans uppteckningar gällande en rutt brukad under resor från Blekinge genom Roslagen till Hangö udd och Porkala och till det danska Tallinn, från tidigt 1200-tal) beskriver en rutt som i stort svarar mot vikingarnas, då 3 - 4 sekel tillbaka i tiden.
Fr.o.m. 1500-talet, med aktiva svenska regenter, utvecklades kronofarten på den östra rikshalvan. I stort sett är sydkustens nuvarande belysta leder bestämda av naturen, kontinuerligt förbättrade med fasta och flytande sjömärken. Speciellt 1700-talet, med 3 ryska krig, innebar sjömätning och kartografiska aktiviteter på hög nivå, men för militärt bruk. Detta omfattande kartografiska material finns i svenska arkiv, främst i det Kungliga krigsarkivet i Stockholm. Allmänt tillgängliga var Gustaf af Klints berömda sjökortsserie över Östersjön och Nordsjön, med utmärkta kort över Finlands kuster. Rysk sjömätning bedrevs aktivt under många perioder av 1800-talet, men endast i militärt syfte.
För sjösportens utövare utgav yachtkonstruktören August Ekbom en uppskattad serie kort över det nyländska avsnittet. Såväl det brittiska som det tysta amiralitetet utgav från och med sekelskiftet 1900 sjökort över Östersjön och dess vikar, inkluderande den finska sydkustens leder och hamnar. Åren 1919-1920 utgav det självständiga Finlands lotsverk egna sjökort för civilt bruk, vilka länge baserade sig på ryska förlagor. Det ryska sjökortsmaterialet har varit svårtillgängligt och inkomplett.
Kännedomen om äldre tiders förhållanden i de olika skärgårdarna kan inte utläsas ur tryckta arbeten, utan måste inhämtas såsom fragment och spridda brottstycken. Sockenhistorikerna befatta sig sällan med de yttersta bosättningarna, med undantag för äganderättsförhållanden i stort. De svenska 1700-tals sjökorten ger rikhaltig information om bebyggelsen intill viktigare leder, t.ex. tull- och lotsstationer med omgivande bosättning. Sjökorten ger också det äldre namnskicket från den svenska tiden, vilket bibehölls oförvanskat fram till landets självständighet.
Författaren kan överblicka sydkusten under cirka 50 år. Insamlandet av fakta gäller t.ex. registrerandet av visuella observationer från olika decennier, av tillfälliga passager i tryckta arbeten gällande helt andra sammanhang, ett generellt samlande av officiella och privata trycksaker gällande skärgarden, och av ett likartat bildmaterial.
Av intresse för sjösportfolk är fakta och texter kring segelklubbar och paviljonger, hamnanläggningar och livet kring dessa. Gällande sjöstäder eller större orter invid leder noteras deras maritima utveckling, samt sådan arkitektur som kan observeras från sjön.
Kustfarten i lederna, som ännu någon generation tillbaka i tiden var livlig och färgrik med lokalt byggda seglare, har nu närmast utplånats av vägtrafiken. Passagerarfarten i sina 1800-talsformer upphörde efter II:a världskriget, och rekonstruerades inte. Den fastboende skärgårdsbefolkningens båtbestånd har under den nuvarande generationen helt förändrats, men så att perifera regioner ännu visar upp träbåtar med äldre kraftkällor.

 

RECENSIONER

Frisk Bris, Recension
Kari Wilén (13-02-2004)


Finlands sydkust
Ericsson vill med boken upplysa åtfolket om alla de historiska sevärdheterna och intressanta händelserna, som är förknippade med våra sommarcharmiga seglingsleder.


Läs mera >>




Vasabladet, Recension
Gunnar Hård (31-12-2003)


Om farleder i Finska viken


Läs mera >>




Västra Nyland, Recension
Peter Johansson (17-04-2003)


Sydkustens farleder satta i sammanhang


Läs mera >>




Hufvudstadsbladet, Recension
Erik Wahlström (15-03-2003)





Läs mera >>